Trädgårdar från när jag växte upp.
Mina trädgårdsdrömmar formades i ett flertal trädgårdar när jag växte upp. Uppvuxen i en mindre stad var det mer ovanligt att inte ha en trädgård än att ha en. Alla hade äppelträd och vinbärsbuskar. Att alla hjälpte till i trädgården var självklart, vissa sysslor roligare än andra. Men några trädgårdar gjorde starka avtryck. Här kan du läsa om några av dom.
Högsäter i Värmland
I mitt andra hem hos min farmor och farfar fanns en alldeles underbar trädgård. De bodde i ett stort vitt hus, grusad uppfart med en rundel i mitten. På sommaren planterades det blommor i mitten och till julen stod utegranen med julbelysning där på en bädd med granris. Gruset krattade farfar med en jättekratta som han drog bakom sig. Krattan gjorde långa perfekta ränder och det där nykrattade gruset gav en speciell känsla.
Under vårdträdet, en jättestor gammal ask, drack vi sockerdricka och åt så mycket plommon, körsbär och hallon som våra magar tålde. I rabatterna fanns stormhattar och liljor och i gräsmattan växte det ett hav av förgätmigej. Och jag, jag längtade tills jag blev stor nog för att få köra åkgräsklipparen.
I efterhand har jag förstått att grönsakslandet var skattkammaren. Här odlade farmor allt och lite till. Och som många i hennes generation var hon en fena på att odla mat som räckte långt in på vintern. Egna bönor i januari var inte ovanligt. Och sockerkaka med massor av hallon på till efterrätt.
I min trädgård växer idag en humle, en bit av den roten som fanns i Högsäter. Det är ingen sort som microbryggerierna jublar över, men för mig är den en del av tiden i trädgården i Högsäter.
Östra Mon i Tobyn
Ena halvan av min familj har ursprung från en by utanför Arvika, där min mormor och morfar drev en självförsörjande liten bondgård. När min mormor blev ensam kvar på 1960-talet var tiden fortfarande sådan att hon tvingades göra sig av med djuren, för det ansågs inte rimligt att en kvinna skulle kunna sköta kor och grisar själv. Att det var hon som skött djuren innan var det ingen som lyssnade på. Det sägs att det var ett tårfyllt farväl till korna den dagen de hämtades. Kvar fanns hönsen, och den enorma potatisåkern och jordgubbslandet.
Idag liksom förr är marken runtom ängar med alla de kända ängsblommorna. Och för något år sedan, efter många års frånvaro, dök nattviolen upp igen, mycket tack vare min pappas idoga arbete.
Från Östra Mon har jag en förädlad syrén som min morbror, som också var en trädgårdsentusiast, planterade åt mormor bredvid farstubron. Troligtvis helt fel för den högre växtzonen, den är faktiskt ganska rejält svårflirtad. Hemma hos mig har den för första gången gått i blom på tio år, men nu påminner den mig om att sitta på trappen och titta ut över ängarna.
Från mormor har jag också med mig att jag odlar jordgubbar i tre rader och varje år föryngrar jag en rad med nya revor. Även om min jordgubbsodling är en bråkdel av mormors.